Kritikalitetsanalyser är en central, om inte den mest centrala, delen i ett väl fungerande underhåll. Ett väl fungerande underhåll är en central, om inte den mest centrala, delen i en väl fungerande produktion. Ändå vittnar många om hur svårt det är att få till ett effektivt och kontinuerligt arbete med kritikalitetsanalyser. Varför det är så och vad vi kan göra åt det är en fråga som kontinuerligt intresserar oss i Sustainability Circle.
En kritikalitetsanalys är en omfattande men enkel metod för att identifera hur ett system skulle kunna misslyckas. Det huvudsakliga syftet är att skapa en balanserad plan, strategi, för att hantera riskerna genom rätt korrigerande, ibland förebyggande och ibland avhjälpande, åtgärder. Sedan skall strategin för underhåll implementeras vilket ofta är ett ännu större arbete. Så med principen att det alltid är billigast att göra rätt från början, blir det ännu viktigare att kritikalitetsanalysen blir så bra som möjligt eftersom den är grunden till väldigt många efterföljande aktiviteter. Så det är ett stort arbete som är både nödvändigt men också alltid lönsamt.
Ett framgångsrikt arbete med en underhållsplan baserat på kritikalitetsanalyser bygger på några principer:
Man måste ha ordning och reda på sin anläggning och dokumentation. Om man börjar det omfattande arbetet med kritikalitetsanalys utan att ha rätt struktur och dokumentation riskerar man att behöva börja om och göra om, och att förtroende för arbetet försvinner hos dem som behövs i arbetet. Vilket är ett jätteproblem eftersom:
Det är ett lagarbete. Eftersom det ligger till grund för hur man sedan prioriterar och investerar för att säkra utbytet av produktionen är det absolut centralt att alla som är intresserade av och beroende av den frågan känner tillit till resultatet. Den tilliten får man nästan alltid bara om man också i detalj varit med och gjort jobbet. För att få tillgång till de ofta kritiska resurser, nyckelpersoner med nyckelkompetens, man behöver under så lång tid som det faktiskt tar att göra en riktig kritikalitetsanalys är det viktigt att jobbet är väl förankrat i ledningen och ses som en del av företagets strategi.
Eftersom det är ett stort jobb är det alltid bäst att göra en pilot och se till att man lär sig och justerar arbetssättet, piloten skall då vara både på system och komponentnivå.
När man väl har bestämt sig och förankrat arbetet i ledningen kan man ha nytta av nedanstående tips och tankar:
Det finns en utmaning i att definiera systemet på rätt sätt. Till slut vill man hamna på komponentnivå, eftersom reparationer och andra åtgärder sätts in på komponentnivå, men man behöver också jobba på systemnivå eftersom riskerna ofta är mer beroende av i vilket system, komponenten ingår. Arbetet måste också göras i etapper och om man delar hela anläggningen i rätt system och delsystem, så kan man börja få effekt av jobbet redan när man är klar med ett system. Det kan också vara ett sätt att veta var man skall börja, först göra analysen av vilka system som är kritiska, sedan jobba vidare i första hand bara med de mest kritiska systemen.
Man måste vara överens om modellen innan man går för långt. Modellen kan variera och skall variera beroende på typ av anläggning och process. Och det hänger ihop med den befintliga underhållstrategin och de planer man har för utveckling av strategin. Så det finns ingen standard man kan kopiera från någon annan. Hur många klasser man skall ha, A, B, C eller A1 A2, B, C och var gränsen går mellan de olika klasserna måste man bli överens om. Så att det återspeglar risker och deras betydelse på rätt sätt och att det kopplar in på rätt sätt till mål och planer för verksamheten i övrigt. Typiskt är det kanske enkelt att värdera risken i tre steg, men sedan vill man ha fem olika varianter av åtgärder och då behöver man klassa i fem steg. Så risk och strategi hänger ihop när man bygger sin matris.
Avvägningen noggrannhet och hastighet är central. Man använder kritiska resurser och måste visa resultat annars tappas tilltron till arbetssättet och modellen. Återigen finns inget allmängiltigt svar men det är en fråga man behöver tänka på.
Det är ett arbete med mycket lärande och kompetensutveckling. Det är vanligt att man inser att man har agerat av tradition och på magkänsla med onödiga kostnader och risker som följd och att man fort inser att det är bättre att jobba på ett annat sätt. Det ökar den gemensamma kunskapen om anläggningen och målen.
Sedan är det ständiga förbättringar som gäller, det måste finnas ett ansvar att uppdatera klassificeringen om man med tiden ser att något inte fungerar som man trodde. Om det blir större konsekvenser än man anade av en incident så måste det återkopplas och det systemet och/eller inblandade komponenter får en högre riskklassificering och en ny underhållsplan för framtiden.
Eftersom kritikalitet och strategi, underhållsplan är så tätt sammanlänkade är det lätt att man blandar ihop det. Problemet är att då blir diskussionen ännu krångligare. Till exempel är felfrekvens egentligen inte en del i kritikaliteten men det påverkar förstås din strategi om något händer ofta. Reservdelshanteringen är till exempel inte ett kriterium utan en effekt. Det påverkar mer arbetet efteråt, det påverkar stoppets längd, det påverkar mer lagerplanering, Men återigen det finns ingen universell standard, det som är viktigt är att hela företaget köper in i den modell som man bestämmer sig för att använda.
Frågor som är uppe till fortsatt diskussion är:
Hur jobbar man så effektivt som möjligt?
Hur får man snabbt effekt av jobbet? Det är först efter det att planen är uppdaterad och implementerad som man får full effekt.
Kan man använda sig av AI på något sätt? För att det skall gå fortare att göra analysen. Ännu inga konkreta exempel men diskussioner pågår i vissa företag.
Har du bra idéer eller bara vill vara med i diskussionen, hör av dig till henric.widen@sustainabilitycircle.se