Jordbrukets roll i omställningen – ur ett industriellt perspektiv

Vi startade vårt nätverk och kallade det för Sustainability Circle eftersom det i skärningspunkten av att bli bättre på att nyttja och utveckla de resurser vi redan använder – underhåll – och höja kunskapen om ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet, ligger ett praktiskt bidrag till vår – personliga, företaget, samhället – kort- och långsiktiga hållbara utveckling.

Vi fokuserar på industriell hållbar utveckling. Det vill säga vi tar ofta utgångspunkt i anläggningens perspektiv. Men skall man vara effektiv och framgångsrik så måste man se till helheten, så därför kommer förstås produkt och process in i resonemanget.

Och eftersom vi är tekniker och ingenjörer tror vi på att tekniken innehåller de verktyg vi behöver men vi vet också att det inte blir något utan människor och ledarskap.

Vår vision är en netto-nollvärld som fungerar i harmoni och välfärd på alla nivåer. Därför blir det också utvecklingsfokus.

Inom ramen för det industriella fokuset handlar det först och främst om att se till att vi utnyttjar de resurser vi redan har så effektivt som möjligt, utan avbrott, förluster och kvalitetsbrister. Sedan handlar det mycket om energieffektivisering och att “decarbonize” energikällorna. Det handlar om att ersätta kritiska processer, som betong och stål, med nya fossilfria processer. Det handlar om att öka cirkulariteten så att vi inte slösar resurser. Att hålla sig så högt som möjligt på trappan återanvändning, återtillverkning och återvinning.

Men i begreppet tankesmedja ligger också en stor del nyfikenhet och omvärldsbevakning. Därför riktar vi nu blicken mot en sektor vi sällan behandlar: jordbruket. Det är förmodligen en av de mest känsloladdade delarna av omställningsarbetet — men kunskap är alltid vägen framåt.

Jordbrukets skala – större än vi kan föreställa oss

Det globala livsmedelssystemet är nästan ofattbart stort. Inget annat vi människor gör upptar så mycket yta på planeten. Vi använder omkring 16 miljoner km² – motsvarande hela den sydamerikanska kontinenten – för att odla grödor. Därtill används ungefär 34 miljoner km² – lika stort som hela Afrika – för att beta djur, främst nötkreatur. Tillsammans täcker åker- och betesmark cirka 38 % av jordens landyta (totalt ~148 miljoner km²). Som jämförelse upptar alla världens städer och förorter mindre än 1 % av samma yta.

Djuren dominerar detta system. Om vi lägger ihop all mark som används för bete med den mark som odlar djurfoder, ser vi att animalieproduktionen använder runt 29 % av jordens landyta. All annan jordbruksproduktion – för växtbaserad mat, biobränslen och andra ändamål – står för de återstående 9 %.

Miljöpåverkan är enorm. Livsmedelssystemet är den största drivkraften bakom förlust av livsmiljöer och biologisk mångfald på jorden – inget annat kommer i närheten. Det är också den största användaren av vatten globalt och står för omkring 70 % av världens sötvattenuttag (och upp till 85 % om man räknar så kallad “konsumtiv” användning, där vattnet inte återförs till samma avrinningsområde). Samtidigt är det den största vattenförorenaren, framför allt på grund av gödselavrinning som mer än fördubblat flödena av kväve och fosfor genom jordens vattendrag och ekosystem. Resultatet är hårt förorenade floder, sjöar och kustområden världen över.

Matens stora klimatproblem

Utöver sin enorma påverkan på mark, vatten och ekosystem bidrar livsmedelssystemet också kraftigt till klimatförändringarna. Ofta pekar vi på fossila bränslen som den främsta orsaken globalt – vilket stämmer – men vi behöver också granska jordbruk, avskogning och hela den kedja som producerar vår mat.

Enligt IPCC står direkta utsläpp från mat, jordbruk och markanvändning för omkring 22 % av världens växthusgaser. Om vi ser till hela livsmedelssystemet – och även räknar in utsläpp från matsvinn som ruttnar på soptippar, samt från tillagning, kylning, processning, transport och förpackning – stiger andelen till cirka 34 %. Det gör maten till den största utsläppskällan av alla ekonomiska sektorer, större än elproduktion, industri, transporter eller byggnader.

Var kommer matens utsläpp ifrån?

För att minska livsmedelssystemets klimatpåverkan måste vi först förstå dess huvudsakliga utsläppskällor. Fyra dominerar globalt:

1. Avskogning – ~11 % av globala utsläpp

   Den största källan är skogsskövling, framför allt för att skapa betesmarker, odla soja (mest som djurfoder), palmolja och andra råvaror. Dessa utsläpp överstiger faktiskt hela USA:s totala utsläpp (~10,5 % av världsutsläppen).

2. Idisslande boskap – ~5 %

   Kor, får och getter släpper ut metan via matsmältningen. Idag finns omkring 3,7 miljarder sådana djur globalt, och avel och utfodringsmetoder har ökat utsläppen per djur kraftigt.

3. Industriella jordbruksmetoder – ~3 %

   Övergödslingspraktiker leder till lustgasutsläpp från marken och dålig markförvaltning frigör koldioxid från nedbruten jordmån. Detta ger höga klimat-, vatten- och markförluster.

4. Risproduktion – ~2 %

   Odling i översvämmade fält skapar syrefria miljöer som avger metan. Metoder som växlar mellan torra och våta perioder kan minska utsläppen utan att minska skörden

Övriga källor (≤1 %) inkluderar gödselhantering och bränning av växtrester.

Fyra fokusområden för att minska utsläppen

1. Förbättra effektiviteten i livsmedelssystemet

   Den mest kraftfulla åtgärden är att minska matsvinn och matförluster. Idag går 30–40 % av all mat förlorad mellan jord och bord. Det betyder att vi producerar ungefär 50 % mer mat än vi faktiskt äter – med onödiga utsläpp, resursförbrukning och kostnader som följd. Att minska rött kött och mejeriprodukter, särskilt i högkonsumerande länder, kan ge oproportionerligt stora klimatvinster. Ett kilo nötkött kan släppa ut nästan 100 kilo växthusgaser, vilket är runt 50 gånger mer än koldioxidutsläppen från att bränna samma vikt kol.

2. Skydda ekosystemen

   Stopp för tropisk avskogning och bevarande av andra kritiska miljöer är avgörande, både för klimat och biologisk mångfald. Det kräver partnerskap med lokala och ursprungsbefolkningar, rensade leverantörskedjor och mer effektiva koldioxidmarknader.

3. Förbättra jordbruksmetoder

   Smarta gödslingsstrategier, förbättrad jordhälsa och effektivare vattenanvändning är centrala. Detta gäller särskilt risodling, som behöver metoder som minskar metanutsläpp utan att hota livsmedelssäkerheten.

4. Rena den större livsmedelskedjan

   Minskade metanutsläpp från deponier, renare matlagning, mer energieffektiv kylning med klimatsäkra köldmedier, samt effektivare transporter, förpackningar och processer är viktiga steg.

Efter att vi minskat utsläppen – naturlig koldioxidinfångning

Markbaserad koldioxidinfångning kan vara ett värdefullt komplement, men aldrig en ersättning för direkta utsläppsminskningar. Två metoder lyfts ofta fram:

1. Återförvildning av jordbruksmark

   Genom att återställa mark som frigörs när vi minskar matsvinn och övergår till effektivare kostvanor kan vi återskapa skogar, savanner, gräsmarker och kustekosystem. Det kan ge klimatnytta, återställa livsmiljöer och förbättra vattenkvalitet – men kräver först att livsmedelssystemets totala fotavtryck minskar.

2. Regenerativt jordbruk

   Med tekniker inspirerade av ekologiskt jordbruk, permakultur och agroekologi syftar regenerativt jordbruk till att återställa jordhälsa och öka markens kolinlagring. Det kan förbättra jordens bördighet, vattenkvalitet och motståndskraft mot klimatstörningar. Men potentialen för klimatet är begränsad – marken kan bara lagra en viss mängd kol, och metanutsläpp från boskap kan snabbt överväga vinsterna. Dessutom kan betesbaserade metoder kräva mer mark, vilket innebär ett alternativkostnadsproblem för kolinlagring.

Båda har klimatnytta, men begränsad potential jämfört med att minska utsläppen vid källan.

Svensk jordbrukssektors klimatutmaning

Den globala bilden är tydlig – men hur ser det ut i Sverige?År 2023 stod jordbrukssektorn för cirka 6,3 miljoner ton CO₂e, motsvarande 14 % av Sveriges territoriella utsläpp. Drygt hälften kom från metan (djurens fodersmältning), knappt 40 % från lustgas (jordbruksmark) och runt 10 % från gödselhantering.

Fördelningen av direkta växthusgasutsläpp inom jordbruk och markanvändning i Sverige jämfört med globalt. Diagrammet visar tydligt att avskogning är en stor utsläppskälla globalt men saknas helt i Sverige, medan metan från djur utgör en större andel av de svenska jordbruksutsläppen än i det globala genomsnittet.

Sedan 1990 har utsläppen minskat med cirka 13 %, främst tack vare färre djur, effektivare djurproduktion och minskad mineralgödsling. Dock är detta en långsam trend – sektorn behöver kraftigt ökade insatser för att räcka till i klimatkampen.

Naturvårdsverket betonar att jordbrukets utsläpp inte kan elimineras helt. Däremot kan sektorn bli betydligt mer klimateffektiv genom smart styrning och förändrade produktionsmönster.

Avslutande reflektion – jordbrukets plats i den industriella logiken

Precis som vi inom Sustainability Circle ser i industrin, handlar det om att kombinera teknik, människor och ledarskap för att minska slöseri. Det mest effektiva – oavsett om det gäller en produktionslina eller en åker – är att minska waste och bli smartare i hur vi använder våra resurser.

Skillnaden är att inom industrin ser vi netto noll som ett möjligt mål, särskilt med teknikutvecklingen och energiomställningen som pågår. Jordbruket däremot verkar ha en inneboende restpost av utsläpp – främst metan och lustgas – som är mycket svår att eliminera helt utan att förändra vad och hur vi äter. Det innebär att vägen till ett helt netto noll-samhälle går både genom industrins omställning och en medveten omställning av vårt matsystem.

Läs mer:

https://drawdown.org/insights/fixing-foods-big-climate-problem

https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/omraden/klimatet-och-jordbruket/