Under våren har Sustainability Circle tillsammans med IVL Svenska Miljöinstitutet gjort ett projekt som gått ut på att intervjua några av dem som för 5 år sedan jobbade aktivt med Hållbarhetskalkylen. Projektet är en del i ett större forskningsprojekt, beviljat av Energimyndigheten, som handlar om att förstå hur vi skall bli bättre på att ta hänsyn till naturvärden i vårt beslutsfattande och våra prioriteringar.
Tanken är att de som jobbade aktivt för några år sedan har intressanta insikter om vad som fungerade, vad som inte fungerade, vad de fortsatt göra och vad de slutat göra. Insikter som ger ledtrådar till hur nästa generation av kalkylmodell behöver se ut för att fungera bra.
De som intervjuats var engagerade i det arbete som ledde fram till boken Hållbarhetsräkning, ekonomimodellen som bevarar framtiden, se figur1. En andra kategori är de som utbildats till Hållbarhetsingenjörer under 2014 och som del av utbildningen genomförde ett projekt baserat på hållbarhetsräkningen.
Vi, Henric Widén - Sustainability Circle och Henrik Johansson - IVL, har gjort 6 kvalitativa intervjuer. Under en dryg timme ställde vi öppna frågor och bad dem dela sina tankar. De intervjuade är både ingenjörer och ekonomer, från privat och offentlig verksamhet, från diskret- och processindustri, män och kvinnor, helt enkelt en blandad grupp.
Av de 6 har alla bytt jobb, minst en gång men är ändå i huvudsak inom samma sorts verksamhet. Det har varit relevant för dem att reflektera och använda hållbarhetsräkningen baserat deras roller, men…
Ingen har gjort specifika kalkyler
”Man underskattade komplexiteten med att sätta värden och man överskattade vikten av att sätta värden.” var en bra sammanfattande kommentar om svårigheterna man upplevde då och efteråt.
Alla har upplevt att de har använt hållbarhetsräkningen som ett stöd i beslutsprocesser och val mellan alternativ. Men det har inte gått att använda i redovisning eller extern kommunikation.
En hållbarhetsräkning avser att mäta hela eller delar av en organisation och är jämförbart med en resultat- eller balansräkning medan en hållbarhetskalkyl används som beslutsstöd för ett enskilt beslut.
Det är svårt att kalibrera värdena mellan olika faktorer, ibland göms viktiga saker bakom ett stort värde. Man sätter en siffra på CO2 och så blir det miljoner, eller människoliv. Och då blir alla andra faktorer försumbara och man riskerar missa göra saker som också är enkla och värdefulla.
I praktiken har hållbarhetskalkylen oftast bestått av en standardkalkyl, investeringsmall, men kompletterad med påståenden, graderingar om andra faktorer, ”people, planet”.
Det upplevs enklare med ett riskresonemang än en kalkyl. Hur undviker vi risk? Är risken större eller mindre i endera alternativet? Hur bibehåller vi ”license to operate”, vad måste vi göra? Ekonomimodeller upplevs ibland som krångliga av ingenjörerna, medan att jobba med riskvärdering kommer mer naturligt.
Det upplevs också räcka att skapa skalor, graderingar, insatsen att sätta ett exakt värde är inte försvarbar i relation till effekten. I sista änden påverkas alltid beslutsfattande av många faktorer ändå, - ”tur och timing”. Om man har en modell där man faktiskt använder siffror, inte bara skalor, då måste siffrorna vara trovärdiga, enkla, transparenta och jämförbara.
Helhetstänk och hållbarhetstänk
Alla intervjuade personer har berättat att de förändrat sitt sätt att tänka och kommunicera efter att de arbetat igenom hållbarhetskalkylen. Resultatet av arbetsprocessen för 5 år sedan blev ett annat sätt att tänka och resonera som alla fortsatt använda. Även om de inte har använt den konkreta modellen.
De har uppskattat och använt förmågan att argumentera med större kontext, att beskriva betydelsen av en åtgärd på andra sammanhang än tidigare. Det har varit enklare att sätta saker i ett större sammanhang, använda ett holistiskt tänk. De har oftare inkluderat externaliteter i sina resonemang.
Att föra korrekta och balanserade helhetsresonemang upplevs som svårt. Det är krävande att hålla sig ajour över hela området, people, planet, profit. Det kräver stort engagemang och mycket arbete.
Känslan av att man måste vara jättekunnig på alla områden byggs på av att de traditionella kalkylerna är så enormt starka. Så välkända och så välförankrade. Att rubba dem är mycket krävande. Det är kanske lättare att utmana på en ny spelplan, tex en riskmodell.
Social hållbarhet upplevs som enklare att sätta siffror på än ekologisk eftersom det ligger närmare verksamheten, i alla fall den lokala sociala hållbarheten enligt en respondent.
Alla har fortsatt sträva efter ett mer långsiktigt beslutsfattande. För att lyckas är det viktigt att sammanfattningen av rekommendationen är enkel och tydlig. Man kan inte ha en komplicerad rapport som resultat, ”det är bara sammanfattningen som lever vidare i organisationen”. Om man kunde skapa nya KPIer som på rätt sätt sammanfattar det man vill uppnå är det bästa. En siffra, en KPI, inte nödvändigtvis kronor dock.
Arbetsprocessen i sig själv har upplevts som värdefull. Alla har fått nya kunskaper och färdigheter de fortsatt använda, de har också fått resonera med andra professioner, andra kunskapsområden som har breddat deras perspektiv.
Yttre faktorer avgörande
Den miljö man befinner sig i är viktigt. Tryck utifrån är viktigt. Ägares, chefers frågor. Koncernövergripande mål. Men också den närmaste organisationen, har man centralt eller decentraliserat beslutsfattande. Vem är beslutsfattaren? Flera redovisar att de till slut fått igenom sina case men att det då berodde på förändringar i organisation, nya beslutsprinciper, nya personer eller tryck utifrån, nya koncernmål, myndighetskrav, mm.
Det har funnits ett intresse från företagen runt hållbarhetsräkningen, men inte varit en avgörande beslutsparameter. Ingen har egentligen vunnit sitt case tack vare hållbarhetsräkningen. Flera case har genomförts men alltid också baserat andra grunder.
Kalkylens omfattning, vad den skall innehålla, beror på sammanhanget. Man måste välja baserat på vad du kan påverka, vad som är relevant för din mottagare, vad som är relevant för situationen, det som mottagaren definierar som hållbarhet. Alla är överens om att man måste ha med alla sektorer, även om man väljer detaljfrågor att ha med beroende på sammanhanget får man inte fuska och bortse helt från ett område. Viktigt att alla områden, people-planet-profit, kommer med, att den är 360.
Ingen annan motsvarande modell har använts. Man har haft ideer om modeller som har gemensamma komponenter och som skulle kunna tas hänsyn till vid vidareutveckling. Känslighetsanalys, LCA, utveckla riskanalyser, säkerhetsarbete.
Ett system som stöd vore värdefullt men det måste vara enkelt. Skall det funka måste det vara så enkelt att man kan göra mycket av jobbet själv. Annars blir det för få som faktiskt gör det. Men alla har uppskattat att det varit ett grupparbete för att belysa fler perspektiv och att det varit viktigt och har ett värde. Eftersom det är komplext med helhetsanalyser och de består av komplexa sammanhang så behövs en kontinuerlig dialog och utbildning Dessutom är de grundläggande ekonomiska kunskaperna viktiga.
Ideer som framkommit i diskussionerna är att det som är mest värdefullt är ett format för gruppdiskussionen snarare än resultatet i sig. Särskilt de som gick utbildningen menar att de fått med sig kunskaper och beteenden som de använt mycket. Det har de fått genom att jobba igenom caset oberoende av resultatet av caset.
En annan tanke är att med kunskap om referensfall, exempel case så kan man argumentera utifrån de typfallen och behöver inte göra en ny kalkyl. Bara dra paralleller och hänvisa till andra redan beskrivna typfall.
Om man skulle göra om jobbet idag, vad skulle man göra annorlunda? Jobba mer med konkreta exempel, inte prata så mycket utan faktiskt göra de konkreta exemplen och sedan prata om dem. Att förankra i organisationen på ett smartare sätt är också vanliga kommentarer, både i ledningen och i form av att ta med andra deltagare i arbetet.
”det är vägen som är mödan värd”
Alla har positiva minnen, alla upplever att de utvecklats och fattar bättre beslut idag än vad de gjorde innan. De gör det, baserat det de lärde sig genom arbetet. Sättet att tänka och de nya kunskaper de fick.
Så en tanke man får är att det nog är viktigt med en modell, men modellens utformning kanske snarare skall optimeras så att den fungerar som stöd i en utvecklingsprocess för de som använder den, än att den skall ge ett korrekt resultat.