Samhället fungerar – för att ni gör det
- Sustainability Circle
- 26 jan.
- 3 min läsning
2026-01-25, Söndagar kl.15:
Vi går inte runt och tänker på det till vardags.
Vi öppnar en dator. En anläggning startar. Elen finns där. Vattnet rinner. Produktionen flyter.
Precis som det ska.
Men nästan allt detta bygger idag på digitala system som få av oss ser – och som ännu färre fullt ut reflekterar över konsekvenserna av när de slutar fungera.
Det senaste året har cyberhot blivit ett allt tydligare inslag i omvärldsbilden. Ändå upplever jag att vår kollektiva medvetenhet – och framför allt vår aktivitetsnivå – fortfarande släpar efter. Inte av ointresse, utan av vardag. Det som fungerar märks inte. Förrän det inte gör det.
Vi jobbar alla med samhällskritisk infrastruktur – vare sig vi vill eller inte
Många av oss tänker inte på oss själva som en del av “kritisk infrastruktur”. Men i praktiken är det precis vad vi är.
Energiproduktion. Tillverkningsindustri. Transporter. IT- och OT-system.
När våra anläggningar stannar får det snabbt konsekvenser – inte bara för det egna företaget, utan för kunder, samhälle och i vissa fall hela regioner.
Digitaliseringen har gjort oss effektivare, mer flexibla och mer hållbara. Men den har också gjort oss tätare sammankopplade – och därmed mer sårbara för störningar som inte längre följer de gamla logikerna.
En väckarklocka från Polen
I slutet av december kom Polen mycket nära ett omfattande strömavbrott. En samordnad cyberattack riktades inte mot ett stort kraftverk eller ett stamnät, utan mot kommunikationen mellan många mindre produktionsenheter – solparker, vindkraft och lokala energikällor – och eldistributionsbolagen.
Attacken slogs tillbaka. Men enligt polska myndigheter var det ”mycket nära en blackout”.
Det intressanta för oss är inte vem som låg bakom, utan hur attacken var utformad. Inte ett spektakulärt sabotage – utan många små, parallella störningar i ett distribuerat system.
Just så som vår moderna infrastruktur ser ut.
Nu är det inte längre frivilligt
Den 15 januari 2026 trädde den nya cybersäkerhetslagen och cybersäkerhetsförordningen i kraft i Sverige.
Det innebär att verksamhetsutövare inom flera samhällsviktiga sektorer nu är skyldiga att:
vidta faktiska åtgärder för att skydda sina nätverks- och informationssystem
arbeta mer systematiskt med riskhantering och incidentberedskap
rapportera betydande cyberincidenter till ansvariga myndigheter
Med andra ord: cybersäkerhet har gått från rekommendation till reglerad skyldighet.
Det här är inte ett tecken på överdriven försiktighet från lagstiftarens sida. Det är en anpassning till en verklighet där digitala störningar kan få fysiska och samhälleliga konsekvenser på timmar – ibland minuter.
Det farliga är inte attackerna – utan vår naivitet
Cyberangrepp mot industriella system är inte längre hypotetiska. De är dokumenterade, återkommande och allt mer sofistikerade.
Det farliga är inte att hoten finns.Det farliga är om vi fortsätter att betrakta cybersäkerhet som:
en IT-fråga
ett compliance-krav
eller något man “tar sen”
I verkligheten är det en driftsäkerhetsfråga, en ledningsfråga och i ökande grad en samhällsfråga.
Från naivitet till resiliens
Det här brevet är inte en uppmaning till rädsla. Tvärtom. Det är en uppmaning till professionalism.
Precis som vi arbetar systematiskt med underhåll, arbetsmiljö och funktionssäkerhet behöver vi nu göra samma resa inom cybersäkerhet – särskilt i gränslandet mellan IT och OT.
Det handlar inte om att skydda allt till varje pris. Det handlar om att:
förstå våra beroenden
veta vilka system som måste fungera
träna på störningar innan de blir kriser
och bygga kompetens tillsammans, inte i silos
Det här är inget man löser ensam
Ingen organisation sitter på alla svar. Men tillsammans vet vi mycket.
I vårt nätverk finns erfarenheter från energi, industri, infrastruktur, automation och säkerhet. Det är just i den korsningen som framtidens resiliens byggs.
Och kanske är det just nu – innan något faktiskt slocknar – som vi har störst möjlighet att göra rätt.
Med vänliga hälsningar,
Kommentarer