Det råder naturligtvis ingen tvekan om att vi har en kris. Läkare och ekonomer grälar. Läkarna varnar för att de ”snart måste välja vilka som skall dö” eftersom sjukvården inte kan ta hand om alla patienter och att epidemin därför måste dras ut i tiden så att sjukvården hinner med att rädda liv. Ekonomerna talar om risken för att ”en hel generations framtid förstörs” därför att en utdragen kris sätter företag i konkurs, skapar en gigantisk arbetslöshet och därmed hotar den skattebetalande sektorn.
Båda professionernas analyser måste förstås respekteras. Men, hur allvarliga brukar egentligen kriser bli i ett längre perspektiv? Vi som har varit med ett tag minns fler sådana och har därför ett särskilt ansvar för analysen. Jag har printat ut svensk BNP sedan 1950 (Källa: Ekonomifakta). Vid utgången av 2019 var den 476 100 per capita.
Vi har haft fem finanskriser (systemhotande ekonomiska kriser) sedan kriget:
Oljekris 1 1973 var politisk. Opec-länderna ökade priset på olja för att markera mot länder som stödde Israel. Krisen avbröt en lång oavbruten konjunkturuppgång under efterkrigstiden. Konsekvensen blev att väst började utvinna olja på andra ställen (Nordsjön bland annat) och att vi satsade på kärnkraft. Opecs andel av världsmarknaden sjönk.
Oljekris 2 1979 var också politisk. Denna gång var orsaken den konflikt i Iran som ledde till att Shahen störtades, att Ayatollorna tog över och att den än idag infekterade relationen mellan Iran och väst tog fart. Denna gång ökade Opec produktionen för att kompensera för den olja som inte längre kom från Iran.
1990-1993 hade vi den så kallade finanskrisen i Sverige. Avregleringen av kreditmarknaden ökade snabbt lånen till fastigheter vilket skapade en finansiell bubbla. Valutakontrollen avskaffades. Skattesänkningar kombinerades dessutom med en växande skattefinansierad sektor! Vi ”levde över våra tillgångar” vilket förstås kraschade och ledde till en tillfällig marginalränta på 500%. Fastighetsbolagen kunde inte betala, drog med sig finansbolagen i krisen som i sin tur drog med sig bankerna och staten i eländet.
I början av 2000-talet var det dags för den så kallade dot com krisen, som huvudsakligen var svensk. IT- och mobiltelefonföretag skapade en enorm optimism (som gick under benämningen ”den nya ekonomin”) och växte för snabbt med lånade pengar (förstås) vilket skapade en bubbla som sprack den 6 mars år 2000.
2008 inträffade finanskrisen (Lehman Brothers var den utlösande faktorn), som blev den största krisen sedan 1930-talet och höll på att leda till att hela länder var på väg mot konkurs (ett land kan inte gå i konkurs, vilket följaktligen bidrog till att så inte skedde). Amerikanska finansbolag hade, på grund av girighet och inbördes tävlan, byggt upp luft i sina balansräkningar genom allt för stora lån till fastigheter, lånade av varandra och kraschlandade när bubblan sprack.
En slutsats av alla dessa kriser är att en stor andel egna pengar är bättre än lånade och att ”cash is king”. Det gäller familjer, företag och länder. Dock, hjälper inte ens kontanter om det inte finns något att köpa för dem. Det gäller alltifrån olja på 1970-talet till toapapper (!) 2020.
I dessa perspektiv är Corona-krisen annorlunda, eftersom den är biologisk. Vi har dock haft fyra tidigare epidemier i Sverige sedan år 1900 (Spanska sjukan 1918-1921, Asiaten 1957, Hongkong 1968-1970, Svininfluensan 2009). Alla har varit influensa-baserade.
Nu till denna artikels budskap. Kolla in kurvan ovan. De kriser som jag diskuterat syns som ytterst tillfälliga avbrott i den långsiktiga och i övrigt extremt positiva ekonomiska utvecklingen. Det vet börsen som likt ett frusterat fullblod vill ge sig ut och galoppera i världsekonomin, men som än så länge hålls tillbaka av det stall som krisen utgör. Det vänder nämligen alltid uppåt, just när det är som värst!
Låt oss balansera vår respekt för den pågående krisen med denna insikt.
*
Vi tänker nostalgiskt tillbaka ända till februari 2020, en tid när läkare och ekonomer fortfarande fick träffas, då de åt och drack gott tillsammans och fortfarande var rörande överens om det mesta.
Anders Källström
Ordf Sustainability Circle
Comments